Välkomna till Slottsstudion på Borgeby Slott
2024-05-15

Sanremo

Ännu en oförglömlig resa med min vän och kollega Tina (Blomsterfén). Förra året i maj var vi på engelska landsbygden, en upptäcksfärd och ett äventyr. Vi fick blodad tand på att resa tillsammans och bestämde oss för att i år vill vi utforska Sanremo, blomsterstaden med de vackra byggnaderna och där Alfred Nobel bodde en tid. Varje år skickar Sanremo blommor till Nobelfesten.

Dag 1

Flyg från Cph till Nice, på flygplatsen fick vi information om att ta en “tram” (typ spårvagn) till tågstationen en km bort. Den nybyggda tågstationen i Nice var lite av en labyrint, men några hjälpsamma damer såg förvirringen hos dessa två damer och hjälpte oss så att vi kom rätt. Att lösa biljett i en fransk automat med text på franska fick oss fulla av skratt, men jodå en biljett för två personer till italienska Ventimiglia löstes och vi kom på tåget. En timme från Nice till Ventimiglia tog det med tåg, när vi kom av tåget var vi inte säkra på vilket århundrade vi kommit tillbaka till. Stationen var gammal och när tåget till Sanremo kom så brast vi ut i skratt – vad i hela fridens namn? Om stationen var gammal, så var tåget uråldrigt. Upp med väskorna på tåget (två höga trappsteg) och sedan slog vi oss ner. Många tunnlar och vidunderlig utsikt däremellan så kom vi fram till Sanremo. Två mil, eller kanske inte – men det kändes som två mil, gick vi i en tunnel för att komma ut på andra sidan tågstationen. Därefter taxi till hotellet som bara låg 10 minuter bort med bil. Hotellet Lolli Palace låg på ett hörn där ena sidan vätte mot havet och den andra mot en väg, foajén var charmig och rummet likaså. Men, vi fick ett rum med tre smala fönster och ingen balkong som jag tog förgivet att vi skulle få. Hade förstås bara inbillat mig att vi bokat rum med balkong, men då det faktiskt fortfarande är lågsäsong så tänkte jag – ah, jag kollar om vi kan få byta rum till ett med balkong. Det fick vi och wow vilken utsikt! Mot en park och mot havet, ljuvlig balkong av gjutjärn. Där satte vi oss direkt och jag överraskade min bättre reshälft med nötter och medhavd prosecco som intogs ur pappmuggar. Härlig dag! Det blev kväll och vi bestämde oss för att “göra stan”, eller i varje fall gå ut och äta. Efter många wow och kolla där, byggnaderna och gränderna var makalöst fina så stannade vi till på ett torg där Margaritha och spaghetti di mare lockade oss. Det var kallt, jättekallt på kvällen så vi blev lite huttriga och begav oss hem till vårt fina hotell där vi packade upp och intog ryggläge. Jag hann knappt att säga godnatt innan jag somnade och oj vad jag sov – i 11 timmar!

Dag 2

Buongiorno Sanremo! Frukosttokiga som vi båda är intog vi frukostbordet med storm. Prosciutto, salami, ostar, croissanter, kaffe (som smakade tvi vale de första två försöken), fruktsallad, nötter, ägg, juice och en massa andra gottigheter. Vi åt och njöt av lugnet och utsikten över havet och palmerna, att “matsalen” dessutom hade William Morris-tapeter på väggarna var ju en extra wow-faktor. Mätta och belåtna tog vi oss an Sanremos vackra gränder, tisdag och marknad stod på schemat. La Pigna, det gamla stadsdelen bjöd på häpnadsväckande byggnader och roliga detaljer i de små gränderna. Shopping blev det såklart och sedan vätskepaus med lite chark och ostar som lunch. Kaffe och glass och strosande tills det blev dags för middag. En restaurang vid namn Flipper fick vår uppmärksamhet, kanske var det deras stora värmare som lockade oss. Detta var den absolut bästa måltiden för oss båda under vår resa. Tina som beställde musslor fick en söt liten hakklapp knuten runt halsen av servitören, vi brast självklart ut i skratt. Jag fick ingen, det hörde tydligen inte till när man ska äta ravioli…. Men, innan huvudrätten kom in så serverades det prosecco och underbart goda små snittar eller vad man ska kalla det för. Det är ju en otroligt trevlig idé, att baka in lite extra trevligheter i priset. Mycket bra och mycket trevligt! Tina hummade mest och slurpade i sig sina musslor, mina ravioli tog inte hälften så lång tid att få i sig. Men, om sanningen ska fram så var jag lite avis på hennes stora och av hennes hummande att bedöma – alldeles ljuvliga musslor. Jag passade på att dricka en espresso innan vi lämnade restaurangen, mycket nöjda och mätta.

Dag 3

Frukostfrossa igen! Men, nu hade vi lärt oss vilken sorts kaffe vi skulle trycka i maskinen. Det var vi två och några få gäster till i matsalen så det blev ännu en lugn och skön frukost. Målet för dagen var Bussana Vecchia, “spökbyn” eller “konstnärsbyn” som den också kallas. 66 personer är bosatta i byn och det tog en 20 min bussfärd, promenad i en gullig by (viss del av promenaden hade kunnat undvikas om vi startat google maps) och en otroligt lång snirklig stig för att komma dit. Man kunde tydligen köra bil nästan hela vägen upp, men då hade vi inte sett allt det vi fick se. Enligt min app så gick vi 24 våningar uppåt, det var långt och det var varmt men vilken upplevelse! På den slingrande uppåtgående stigen fick vi se eucalyptusodlingar, citronträd, apelsinträd, en ödla, kaktusar, passionsblommor och till min stora förtjusning några Macaonifjärilar. När vi kom upp för kröken så kunde vi se växthusen ovanifrån, de som vi tidigare sagt “kolla på växthusen långt däruppe”. På första parkett efter kröken låg världens mysiga lilla restaurang, vi var ju såklart törstiga och lite småhungriga (vi hade ju faktiskt gått jättelångt) så prosecco, aperol spritz och bruscetta med tomater satt som en smäck. 200 meter upp fanns sedan målet för dagen Bussana Vecchia. 1887 drabbades staden av en jordbävning. Staden förstördes, och myndigheterna beslutade att uppföra en ny stad i närheten, det nya Bussana “Bussana Nuova”. På 1960-talet kom det konstnärer och hippies dit och de byggde upp staden igen. Spännande va? Här kan man läsa mer:

https://strovtagivarlden.com/bussana-vecchia-konstnarsby-vid-san-remo/

Dag 4

Men vad är detta? Frukostmatsalen var full av folk! Kö till kaffemaskinen och ingen fruktsallad? Hmmm… ingen prosciutto, ingen god ost, ingen nutella (inte för att jag saknade den…. ;)), ingen yoghurt, ingen mozzarella, inga tomater, ingen skål med mandel ej heller valnötter. Vår gissning, hotellet sparade lite på tillgångarna när det förväntades många gäster. Italien firar Kristi Himmelsfärd på söndagen efter torsdagen som vi firar och som Fransmännen firar. Det var alltså helgdag i Frankrike, men inte i Italien – självklart kom det många Fransmän! Det märktes, inte bara i matsalen vid frukosten utan även på gator och torg. Efter frukosten, som tyvärr inte blev någon frossa gick vi ner till stranden nedanför hotellet. Jag hittade en grind som var öppen, brydde mig inte om att fråga någon utan låtsades som att jag var klubbmedlem och hade självklart rättighet att vara där. Det var ingen som tog någon notis om mig och min kamera så jag kunde sukta efter ett dopp i det blå utan att någon ifrågasatte mig. Tillbaka till hotellet då det var dags att packa det sista och checka ut. Då säger min kloka vän “vi frågade aldrig om priset på det nya rummet”. Ojsan, nä det gjorde vi inte. Men – det kostade inget extra! Vi satte in våra väskor i ett undanskymt och låsbart rum och sedan tog vi oss ut på stan. Det var varmt, riktigt varmt men vi hade vårt mål klart för oss. Det skulle shoppas godsaker. Efter vi inhandlat vår parmesan och salami så satte vi oss ner på det torg där vi hamnat ett par gånger tidigare, kaffepaus. Glass och sedan lunch på ett annat torg där jag åt lasagne och Tina spaghetti med grönsaker. Paltkoma, det var inte de små portionerna. Så var det dags att gå tillbaka till hotellet för hämtning av väskor och uppfräschning innan det var dags för taxi mot Sanremos tågstation. Från Sanremo till Ventimiglia,  Vi ansåg att vi hade tid för att se Ventimiglia och beslöt oss för att hoppa av tåget. Vi promenerade ner mot havet med drinkar som mål på en fin servering, “det är stängt” sa servitrisen när vi kom med våra resväskor. Hmmm… höll dom på att stänga eller var vi inte välkomna med väskorna? Hur som helst så gick vi tillbaka mot stationen och satte oss på ett mysigt litet fik. Jag tog upp telefonen för att kolla tågtiderna och inser att hoppsan, vårt tåg går om 15 minuter. Vi tog hastighetsrekord på att skölja ner en drink, en kopp kaffe, betala, toabesök och springtur med 20-kilos väskor till stationen. Vi hann! En svettig tur med diverse irritationsmoment i form av överhettade småbarnsmammor och barnvagnar. Vi med våra stora resväskor var rätt så i vägen tyckte man. Tåget kom inte så långt, på stationen i Menton rusade det på 8-10 poliser som uppenbarligen letade efter någon eller något. Vi vet inte om dom lyckades men efter en stund så fortsatte tåget och vi andades ut. Tåget fortsatte mot Nice och där hoppade vi av, efter några hissfärder upp och ner, över en bro, tillbaka, ner igen så hittade vi ut från denna labyrint – den nya stationen kommer att bli väldigt fin och säkert väldigt bra när skyltar kommer upp! Tram den sista kilometern och där satte vi oss i solen och njöt den sista timmen innan det var dags för oss att gå in mot terminalen.

Oron för vad som skulle vänta oss på Kastrup och i Malmö med tanke på Eurovision låg som en liten tyngd på mina axlar. Men det visade sig att det var hur lugnt som helst, några färgglada peruker, en och annan paljettkavaj och uppklädda människor var det enda som avslöjade att det varit något som inte hörde till det vanliga.

Ännu en fantastisk resa med min fina vän, en hel hög med fnittriga minnen har lagts i vår gemensamma koffert. Var blir det av nästa gång kan man ju undra? För en nästa gång det blir det!